I fredags tog jag med mig systeryster till Bollnäs och vi mötte Hampus på station och åkte hem till Nathalie som fixade mina naglar, tusen tack!

Sedan åkte jag och Jossan till mamma en stund, och åkte sen upp till åsen, missade ju det bästa efttersom Emil var så seg, så jag gick jag på bandy tillsammans med min ängel, och han stod och skrek och sjöng tillsammans med flames fast än han är Edsbybo och påstod att han aldrig någonsin skulle på bandy med mig, hehe.

Efter bandyn åkte vi hem till mamma och var där ett tag, sen gick vi till tåget och hann precis med det & satte oss med pappa och pratade när vi kom hem.

På lördagen så hände det inte så mycket, Nathalie väckte mig tjugo i åtta och förstörde hela jävla dagen för mig, ganska less på att aldrig få vara ifred faktiskt.

Men senare så tog jag med mig äldsta lillesyrran på en rejäl skotertur och för att bli lite gladare, och det blev jag!

Jag blev jätte glad när pappa sa att jag och Josefin fick åka en sväng, och sen sa han;

 - Emma, tro inte att jag inte litar på dig, du fyller snart 16 år och du behöver känna trygghet och känna att vi kan ge dig ansvar från familj och hem, jag litar på dig och jag älskar dig.

Trodde att jag skulle börja gråta av lycka, så jag och Jossan åkte ganska länge och en bra bit bort, skönt som satan var det!

Sen åkte vi hem, tittade på gamla & nya barnfilmer, blev helt inne i tvn, ingenting jag brukar bli, man brukar kunna prata med mig ändå men inte igår, sjukt.

Men idag fick jag sova ut iallafall, Emil också!

Har haft en mysig dag, bara legat och gosat i sängen, jag och mitt hjärta.

Vad vore jag utan honom, helt seriöst!?

Du står mig närmast hjärtat, jag saknar dig när du inte är med mig.

Ditt leende värmer upp hela mig, från topp till tå, du är så otroligt underbar.

Du är den rena och den klara, du är min lycka som finns hos mig.

Glöm aldrig att du betyder allt för mig, och att du står mig så nära, jag lever blott för dig!

Du värmer min själ och du ger mitt hjärta kraften att slå.

Att få dela mitt liv med dig, det gör mig så otroligt stark, du är mitt solljus älskade du!

Det finns nog inte någon som jag sagt så tidigt att jag älskat, som jag gjort till dig.

Och med dig så var det verkligen kärlek vid första ögonkastet, jag mötte dina ögon och ett leende skapades från mina läppar, du frågade om jag kunde ställa mig upp och ge dig en kram, och det ända jag tänkte var; - bär benen mig för det här?

Och det gjorde dom ju, så nervös jag var när jag skulle träffa dig har jag nog aldrig varit förut.

Men hur mycket protester och allt som blev sagt för att jag åkte till byn så ångrar jag inte en sekund.

Det gick väldigt fort fram för oss, men ingenting känns ju fel så det är väl huvudsaken, eller?

Och det ända jag tänkte var; - Han kommer ju att ångra sig, jag är ingenting för honom, jag kommer att få fortsätta leva mitt som innan, jag är bara ett fyllemisstag.

Men otroligt nog, så hade jag faktiskt för ovanlighetens skull fel, och nu har vi hållit ihop i över en månad iallafall.

Jag har mina humörsvängingar och det är så sjukt drygt, jag har mina ångestattacker och det trycker ner mig till botten, och fast jag varit som jag varit så har du iallafall stannat kvar vid min sida, och det gör mig lycklig i hela själen!

Du hjälper mig mer än någon annan, jag är så otroligt glad att jag har dig vid min sida, och att du får mig att må bra, vara glad och le.

Jag har sådan otroligt tur att jag har dig, du betyder så enormt mycket för mig och med dig är jag lyckligast i världen, och som sagt så beter jag mig som ett svin i vissa stunder, och jag har och ber om ursäkt tusen gånger för det.

Jag får bara mina ångestattacker lite då och då, och dom går ju över efter ett tag, det är bara det att just i dom stunderna så känns det som att jag ska förlora allt!

Och hade jag varit du, så hade jag tröttnat för längesen, helt ärligt.

Men min kärlek till dig är obeskrivligt stark, och otroligt nog så lyckades jag att fånga ditt intresse, jag av alla personer i hela världen, helt ärligt så fattar jag inte hur!

Men du är min största förälskelse någonsin, är du lycklig så är jag lycklig.

Och jag hoppas verkligen att jag får dig att må bra, att jag får dig att känna dig värdefull och älskad!

Att jag har dig gör mig så många tusen gånger starkare, för då vet jag att jag har en anledning till att leva och kämpa.

Och det finns EN kille som är finast i min värld, och det är du, du är finast i mina ögon, och vad du än säger så kommer jag alltid att tycka det.

Jag är trygg, lycklig och jag mår riktigt bra med dig, du är den ända jag varit & är riktigt kär i.

Jag älskar dig, min fina!

E.J    E.J

- tio frågor om dig själv
vad heter du i andranamn? - Sofia Johanna.

har du några piercingar? vars? - Öronen, näsan, läppen & naveln.
sover du hellre själv än tillsammans med någon? - Både och, men helst med någon.
väljer du filmkväll framför utekväll? - Det beror på vilka man umgås med.
vad tycker du om med dig själv? - Det vill ni inte veta.
din sämsta egenskap? - Temperamentet kanske, fast det är ju både och det med. 
är du dag eller nattmänniska? - Både och.
vad har du på dig just nu? - Trosor, strumpor, bh & Ziperallen.
är du nöjd med ditt utseende? - Nej.
vad vill du ändra med ditt utseende? - Det finns otroligt mycket.

- tio frågor om kärlek
är du i ett förhållande just nu? - Jajjamen.
har du varit kär på riktigt någon gång? - Jag är det just nu.
är du oskuld? - Nej.
tror du på kärlek vid första ögonkastet? - Ja.
hur många har du varit riktigt kär i? - Två.
vad för sorts killar faller du för? - Svårt att förklara, men Emil är väl ett bra exempel. :)
när hade du sex senast? - Asså?
har du kysst en kompis någon gång? - Ja.
hur många har du haft sex med? - Två.

- tio frågor om dina vänner
vem vet allt om dig? - Ingen.
vem skulle du vilja träffa just nu? - Emil.
vem saknar du mest just nu? - Emil & Hilda.
vem av dina vänner bor längst ifrån dig? - Jag vet inte.. :p
vem krama du senast? - Mamma tror jag, annars Nathalie.
vem står dig närmast? - Förutom familjen så är det väl Hilda & Emil. :)
vem vill du träffa oftare? - Emil!
vem är mest partyprisse? - Louise. ;)

vem ringer du när du är ledsen? - Ingen.
vem är snyggast? - Allihopa.

- din mobiltelefon
vilka finns på "inkomna samtal"? - Emil, Jenny, Josefin, Pappa, Mamma, Hilda, Caroline, Mormor, Åsa, & Nathalie.
vilka namn finns i sms inkorgen? - Otroligt många.
vem ringde dig senast? - Emil. :)
vem smsar du oftast med? - Emil.
vad stod det i senaste smset du skickade? - "Vad gör du? <3"
vad har du för bakgrundsbild? - En på Emil. :)
vad står det på anteckningar? - Har inget sånt skit inlagt just nu.
vem ringde du senast? - Pappa.
vad har du för mobil? - Sony Ericsson för tillfället.
spelar du wordfeud? - Nix.

Herregud vad jag saknar & älskar min fina pojke!

Det gör ont i hela själen, tur jag har bilder på min vackra, annars hade jag behövt sitta vid facebook hela dagarna och titta på bilder där.

Men jag har ju bilder i mobilen också, och det är ju så att jag inte kan sluta titta på dom!

Du är den finaste i världen, jag lovar dig.

Gud vad jag älskar dig busfrö! <3

Sitter i skolan med världens bästa tjejer, hade idrott första timmen men hade dock inga kläder så jag fick gå till dollar fram och tillbaka på 20 min, och skulle knäppa en bild på buspalatset, och Ola skulle inte ens se bildjäveln... Efteråt hade vi hemkunskap och gjorde tacopaj, palla. Pratade med världens bästa i telen förut också, var så skönt att höra hans röst, söt han är! Nu sitter jag här och har tråkigt och väntar på att vi ska börja, segt, tror jag vandrar till kiosken en sväng! Tjing.

Du är den finaste jag vet, du är det dyraste i världen!

Jag älskar dig så otroligt mycket så jag vet själv inte vad jag ska ta mig till.

Min kärlek till dig är obeskrivligt stark, och så mycket jag tycker om dig, så mycket har jag aldrig någonsin tyckt om någon förut!

Du är i mina tankar 24/7, och jag ler så fort jag tänker på dig, får ett sms eller ser bilder på dig.

Och du är ju så otroligt fin, så otroligt söt & så otroligt charmig så det är inte sant!

Du hjälper mig mer än du förstår, genom att bara finnas där, du är min pojkvän och du är den bästa i hela världen dessutom.

Du får mig glad, du får mig att le och du är så otroligt underbar så det är otroligt.

Jag tror på dig, jag tror på oss och jag tror på kärleken, skulle jag inte ha någon tro överhuvudtaget så skulle det nog aldrig ha blivit något mellan oss heller.

Så jag är faktiskt glad, att jag tog det steget och började prata med dig, för annars hade jag riskerat att inte träffa världen underbaraste kille, och det ångrar jag inte en sekund heller.

Att jag började prata med dig alltså!

Tittar genom facen lite snabbt och ser gamla kommentarer osv ifrån dig, jag blir varm i hela kroppen.

Jag kommer så väl ihåg hur glad jag blev när du gillade min första bild på facebook, blev glad över en sådan liten sak, eller hur nervös jag blev när du gillade eller kommenterade mina statusar.

Emil Joelsson, jag älskar dig så otroligt mycket, du och jag hjärtat, du och jag. <3

Jag har så otroligt mycket funderingar inom mig och det är ingen som har svar på allt jag undrar över heller, det är liksom ingen som förstår hur jag känner mig längre.

Jag börjar lessna på allt och alla, och vissa förstår inte själv hur fan dom beter sig.

Skolan är ett problem, jag fick världens ångest & var otroligt besviken på mig själv när jag såg mina betyg när dom landade i min brevlåda, och tittade igenom dom och sa för mig själv; det är räcker inte ända fram, det vet jag ju redan att det inte gör!

Jag har sträck i sex ämnen, som jag måste få upp till G annars blir det inget gymnasie för mig!

För jag tänker inte gå IV så är det bara, då blir det ingen utbildningar överhuvudtaget för mig, och jag har jag redan klartgjort för alla, jag får helt enkelt försöka överleva ändå, utan pengar och allt.

För jag ska inte gå IV, aldrig i livet att jag tänker.

Och jo jag vet, det är en helt fel inställning, men jag tänker bara inte göra det.

Därför är dessa fem månader otroligt viktiga för mig, och jag kommer lägga ner den mesta tiden på skolan, för det behövs nu.

För dom tidigare åren har jag skitit i allt annat vad betyg heter, jag har helt enkelt inte brytt mig.

Men nu har jag insett att det kanske hade varit nödvändigt ändock, för utan betyg så kommer jag ingenstans i livet, dessa fem månader är början på min framtid.

Sen, har jag vänner som total skiter i mig.

Vilket sårar så enormt jävla mycket så ni ska bara veta, jag har lämnat dom åt sidan ett tag och pratar inte mer än jag behöver med dom, eftersom dom skiter i mig, så kan jag inte lägga ner all min energi på att försöka ha kontakten kvar när dom inte bryr sig liksom.

Men det gör ont, för mina vänner är mitt allt, dom är det viktigaste i livet, iallafall för mig!

Jag har alltid haft minst en bästa vän, men nu har jag ingen, och det gör ännu ondare!

Och det finns så många i skolan som betyder så grymt mycket för mig, som bara går förbi mig.

Det skaver i hela jävla själen!

Och släkten, vad finns det att säga om den?

Jag har nog inte någon som helst kontakt med dom överhuvudtaget egentligen.

Det är nog farmor, farfar, pappa & mamma som jag PRATAR mest med, resten snackar jag bara på internet med.

Och så har jag ju kontakt med dom, jag ska inte klaga, jag får ju se att dom mår bra iallafall.

Men vissa har jag inte någon kontakt med överhuvudtaget, och jag anser att det är inte bara JAG som ska höra av mig, utan dom ska också kunna göra det!

För det är jag ganska less på, att när man väl pratar så får man höra det; jamen du hör ju aldrig av dig.

Men gud vad konstigt, det är väl inte bara mitt ansvar att höra av mig, om ni vill ha med mig och göra, kan ni också höra av er!

Jag blir faktiskt både ledsen och riktigt fly förbannad när jag får höra att JAG inte hör av mig, det är inte bara mitt fel att vi har dålig kontakt, tänk på det!

Jag har mina ångestattacker och det mesta är pga rädsla, jag är jävligt rädd för mycket!

Och en av sakerna är att min familj ska lämna mig och jag blir själv, likaså att Emil inte ska orka med mig och lämna mig själv.

Och en till sak som gör mig orolig, är att jag inte ska klara av dom sista månaderna i skolan, att jag inte kommer in på den linjen jag vill, det sista jag vill är att inte klara av skolan!

Jag vill inte bara gå hemma, och inte göra någonting, men jag har för stora krav på mig själv, vilket gör att jag blir lätt besviken.

Och det blev jag relativt på mina betyg nu, men dom är ju dock bättre än i våras, men nu måste dom bli ännu bättre!

Och ännu en sak jag verkligen HATAR, som trycker ner mig så in åt helvete, är att om FEM månader, så förlorar jag alla mina närmsta vänner, för vi går åt olika håll och splittras rejält.

Man flyttar åt olika håll och kanske inte ens håller kontakten, det finns många i min klass som jag inte pratar med överhuvudtaget på fritiden, men som jag dock kan prata med i skolan.

Det gör ont att veta att man ska behöva lämna alla man gått med i 1-3 år, olika beroende på personer, och vissa av dessa kommer man kanske aldrig mer att prata med, det värker i hela kroppen när jag tänker på det.

Snart står man utanför kyrkan samlad med klassen och tårarna kommer spruta åt alla håll och kanter, jag kommer bryta ihop totalt, jag kommer helt enkelt inte att klara av det.

Nu ska jag antingen gå ut och gå, eller så ska jag gå och duscha sen lägga mig i sängen en stund, vi får väl se vad jag tycker, musiken dras på i headsetet isåfall iallafall, så det är ingen idé att ni ringer.

Vi höres, bloggar mer senare eller imorgon, men nu har jag fått ur mig lite grann iallafall.

Den 17onde december 2011, fann jag min prins och han har hjälpt mig upp på benen igen.

Jag saknar honom när jag inte är med honom, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Emil har hjälpt mig upp på benen utan att han själv är medveten om det, han får mig att stå upp utan att falla tillbaka på samma plats som jag var på förut.

Visst, jag har mina ångestattacker men det kommer jag alltid att ha, jag måste bara lära mig att hantera dom på rätt sätt, jag försöker ju så gott jag kan, och mer än så kan jag inte göra.

Jag är väldigt lycklig över att jag har Emil vid min sida, jag har sådan otrolig tur att just jag fick chansen att träffa honom, Emil är den personen som jag behöver mest vid min sida.

Jag har letat & sökt efter någon som tycker om mig för den jag är, som kan acceptera att jag går osminkad och inte har fixat håret, i mysbyxor & ett vanligt linne utan att fälla några kommentarer, jag kan helt enkelt vara mig själv, och ni ska bara veta hur skönt det är.

När man sitter i soffan och känner sig så ful som det går att göra för att man inte fixat sig, tittar på den underbaraste i världen bredvid och man får kommentaren; gud vad du är söt hjärtat!

Nästan så att hjärtat tar glädjeskutt, men med mitt otroligt dåliga självförtroende så tar jag ju inte åt mig, tyvärr.

Jag gav upp ett tag det här med kärleken, men när jag började lära känna Emil lite grann, så tändes hoppet på nytt, det var helt enkelt kärlek vid första ögonkastet, han fick mig verkligen att känna så.

Jag tycker att Emil är den finaste killen i världen, vad han än säger och vad andra personer än säger så är han finast i min värld, och det är väl det som är huvudsaken.

Ingen, verkligen ingen kommer någonsin att kunna ändra på mina åsikter, varken om Emil eller någonting annat, men det är ju såhär också att innan jag träffade Emil var jag nere i en grymt djup depression.

Och jag tog inte hjälp från något håll, jag klarade ju mig själv?

Det hade jag ju gjort alla år innan, så varför skulle jag ta emot hjälpen jag fick?

Jag är envis och vrång så jag vet att jag klarar mig själv, men det blev för mycket t.om för mig.

Och jag isolerade mig, jag hade inte kontakt med övriga världen överhuvudtaget, jag satt inne på rummet 24/7 och brydde mig inte om någonting alls, jag var sur och grinig nästan jämt, fast i skolan fejkade jag ju min glädje det vill säga, för annars hade jag blivit skickad till psykolog igen, och det ville jag ju inte!

Men nu ser jag inte någon anledning till att fejka mer, för jag har ingenting att må dåligt över längre, för min största rädsla var väl att inte träffa någon inom snar framtid, men Emil ändrade på mina åsikter, mina inställningar OCH mitt humör!

Nu har jag fått upp hoppet om skolan igen, och jag kämpar för allt för att jag ska gå ut skolan med godkänt i dom ämnen jag har sträck i, satsa allt och komma in på fordons programmet nu när tiden äntligen är här, efter alla år som jag längtat efter att få bli lastbilschaufför.

Emil gjorde mig till en ny och bättre människa, och jag har sett nu hur jag betett mig emot vissa, jag förstår inte själv hur vissa orkat med mig faktiskt, jag själv skulle aldrig orkat.

Jag har tagit hand om mig själv så gott som hela livet, men nu är jag så otroligt glad att jag har Emil också, för själv så skulle jag aldrig ha klarat dom kraven jag har på mig själv och mitt liv.

Jag har stora förväntningar och höga krav på mig själv, därför jag lätt blir besviken på mig själv, nu vart det en massa skit om mig här, skulle handla om Emil det här inlägget ju..

Men som sagt, Emil är den finaste och underbaraste killen som någonsin skapats, han gör mig lycklig, han får mig att känna trygghet och framför allt får han mig att känna trygghet, vilket är viktigt i mitt liv!

När jag känner mig trygg, så mår jag bra, det kan jag lova till tusen procent.

Jag älskar min Emil. ♥

Sitter i Emil's soffa och är trött som ett jävla as, har tittat lite på en film men har inte fattat hälften heller, och ganska onödigt att titta på en film man inte förstår någonting utav.

Snart ska jag gå upp och lägga mig, och tanken av att jag vaknar bredvid världens bästa imorgon gör mig svag, jag blir både svag och stark på samma gång.

i fredags åkte jag till Edsbyn då, till älsklingen & mådde väl inte så jätte bra, så har varit lite krångel hit och dit med mitt humör, men nu är det på topp igen, blev det ju redan igår!

Och igår åkte jag och Emil till Barbro (Emil's mamma) och hennes sambo Johnny och Barbro's son Dennis.

Världens underbaraste människor måste jag säga, fya vad jag tycker om dom! :) 

Och idag har vi väl inte gjort så mycket speciellt, snackat lite med systrarna har jag väl gjort.

Josefin var sketa dryg, och Caroline sa att jag SKULLE hem idag, men ändå är jag kvar i byn... :) 

Men imorgon måste jag hem, för på tisdag börjar ju skolan, skit grejer.

Visst, jag kan ju stanna om jag får för Emil också, men jag har en hel del grejer jag måste ha med mig till skolan, från både mamma och pappa. 

Jag hinner nog träffa Emil, hoppas jag.

Vid kvart i åtta tiden någon gång gick Emil iväg till jobbet, och jag har suttit framför tvn och datorn sen dess, hemskt, jag som aldrig tittar på tv! Haha.

Nej, men nu ska jag gå upp och lägga mig innan jag somnar i soffan som jag sa till Emil att jag inte skulle göra.. ;) 

Jag älskar dig, mer & mer för varje dag som går. 

Du är så underbar, och så otroligt speciell, du har fått mig att stå stadigt på benen igen,

och tack vare dig har jag en anledning att kämpa vidare.

Du betyder grymt mycket för mig, och det hoppas jag verkligen att du vet!

Så som du hjälpt mig, så vet jag inte hur jag ska tacka dig.

Du ställer alltid upp och finns alltid där för mig, och det hjälper mig.

Och du vet också, att jag står vid din sida, dag som natt i alla lägen, jag ställer alltid upp för dig när du än behöver mig, vart jag än är, hur mycket klockan än är och hur vädret än är,så är jag alltid, ALLTID ett samtal eller ett mess bort, eller en buss om du vill ha mig där.

Jag hjälper dig, och kommer alltid att ge dig mitt stöd, och jag litar på dig.

Men jag litar inte på många andra i min omgivning, men du har fångat mitt förtroende.

Och fast mitt självförtroende & min självkänsla är som den är så får du mig att känna mig värdefull och älskad, och det är bara du som lyckas med det.

Du är den underbaraste, finaste & snällaste kille jag någonsin träffat, så roligt jag har när jag är med dig, du får mig att le och skratta väldigt ofta, och det är bara du som kan det.

Jag älskar dig, så otroligt mycket, och jag tackar dig tusen gånger för att du bryr dig.

Utan dig vore det precis som förut, värdelöst alltihopa, men du har gett mig ett liv igen och jag mår bra!

Jag älskar dig Emil, mest av allt. /Emma.