Det är hela fyra år sedan han lämnade mig ensam i denna onda värld, och jag förstår fortfarande inte varför, ett samtal är väl inte så svårt att slå? 

Han hör av sig till mormor lite då & då, men han har inte sagt ett endaste ord till mig under dessa år.

Ett samtal kan väl inte vara så svårt att slå, eller att svara när någon ringer kan väl inte heller vara så otroligt svårt som det verkar vara för honom?

Jag har skickat sms, jag har ringt, jag har varit dit, jag har varit till hans jobb, men han visade mig att han inte bryr sig om mig längre, så vad har jag för anledning till att försöka mer?

I somras åkte jag till Jennys jobb, endast för att träffa honom & ge fråga honom hur han ville ha det.

Jag stod och pratade med Jenny & Fredrik, och gick tillslut upp till fikarummet till honom, och gick fram till honom och gav han en kram, men han besvarade den inte.

Jag försökte få igång en konversation, men han svarade mig inte, han tittade knappt på mig.

Det är väl ett jävla bra tecken ifrån honom att han inte vill ha med mig och göra?

Men efter elva år tillsammans med honom, gör det ont i hela själen att veta att han inte bryr sig om mig.

Jag ringde till mormor och bröt ihop totalt, och förklarade för henne allt vad jag sagt & gjort, och hon sa att det kanske var för att han var på jobbet? 

Hon hade ringt till honom & sagt åt honom att vad han än gjorde, så skulle han aldrig stöta bort mig, för det var jag som stöttat honom, hjälpt honom & alltid berättat hur mycket jag älskade honom.

Ändå så har jag tydligen ingen betydelse i hans liv längre, efter elva år? 

Det är ju helt sjukt hur han kan bete sig såhär egentligen, han är ju ändå min morfar!

Jag saknar honom mer och mer för varje dag som går, och tårarna kommer alltid när jag tänker på honom, han har missat hur mycket som helst i mina tonår & ändå bryr han sig inte.

Vad gjorde jag för fel, jag måste bara få veta vad jag gjort eftersom han inte ens vill prata med mig.

För cirka en månad sen fyllde han år, men jag vågade inte ringa.

Det ända jag tänkte var:

- Jag måste ringa, jag måste visa att jag fortfarande bryr mig om honom & kommer ihåg honom!

Han skiter fullständigt i mig, men jag måst visa att min kärlek fortfarande lever kvar för min morfar.

Men jag vågade inte ringa, jag klarade helt enkelt inte av det.

Och nu har jag skickat iväg ännu ett sms till honom & där skrev jag bara för att se om han svarar:

- Den nionde mars, nästa fredag fyller jag sexton år & jag skulle vilja ha världens bästa present..

Och tänkte därför be dig om den... Jag önskar mig EN sak av dig morfar, och det är ett samtal ifrån dig..Ett endaste samtal, eller är jag inte värd två minuter av ditt liv?

Jag kommer att vänta, vänta & vänta, så jag hoppas att du ringer.. Jag älskar dig. 

Jag vet själv inte om jag gjorde rätt eller fel, men nästa fredag kommer jag sitta från att jag vaknar & fram till jag lägger mig och vänta på ett samtal från en viss person.

Och ringer han inte, så är min dag förstörd, då blir jag lika besviken även detta år, som jag blivit dom resterande tre åren...

Jag väntar, och hoppas på ett samtal, mer än så kan jag faktiskt inte göra. 

Jag har haft världens mysigaste helg & kommer även få det nästa helg.

I fredags åkte jag ner till stan för att möta Emil, som då var borta vid Elgiganten, så jag gick dit och höll på att svettas ihjäl, Emil köpte en ny telefon & sen gick vi vidare mot stan.

Vi gick in på guldfynd & tittade på ringar, och hittade ett par jätte fina, som vi kom överens om, och sedan gick vi vidare hem till mamma & åt lite mat och bara myste med dom.

Även lördagen var bara mys & idag har det också varit mys, & jag saknar min sötnöt så fort han klev på bussen, ni ska bara veta hur jobbigt det är när han måste åka ifrån mig/jag åka ifrån honom.

Jag skulle även åka hem till min kära far idag, men blev kvar hos mor i Bollnäs, mys det å ju. :)

På söndag fyller pappa år, & jag vet vad jag ska ge honom om jag hinner klart med den det vill säga.

Så denna helg som kommer blir jag faktiskt hemma hos pappa & sen någon dag på lovet så åker jag hem till min bästa! <3

Jag börjar bli lite små trött & funderar på att gå och lägga mig snart nog, kommer bli så ensamt i sängen bara.. :(

Nu ska jag iallafall gå in till mamma en stund tror jag, hihi höres! :)

Nu sitter jag och gosar med min tjocka, samtidigt som syster borstar mitt hår!

Idag har det bara varit en slö dag, slutade vid 13.10, och tog bussen 13.40 ner på stan & träffade Kim och Jonas där, tog ut pengar & gick vidare till stationen.

Jag & Hampus tog bussen till björktjära och gick in på elgiganten, jag köpte telefonen som jag sagt att jag ska köpa, & jag är super nöjd.

Många säger att den inte är bra, men det har dom sagt om dom andra telefonerna jag haft också, så jag bryr mig inte så mycket om vad folk säger som ni kanske märker, hehe.

Jag tog bussen tillbaka till stationen vid 14.50 och träffade Kim där, satt och pratade med han, Christian & Martin, och följde med dom ut för att dom skulle röka & ser att tåget mot Arbrå kommer och tog då det hem, sa hejdå till grabbarna och småsprang till tåget!

Jag gick hem & märkte att ingen var hemma, så jag gick till farmor & farmor blev förvånad när jag klev innanför dörren & kom fram och gav henne en kram..

Fick kommentaren; Men äntligen får man se dig igen åxå, jag har ju saknat dig ja!

Blev lite chockade över det sista, haha men log & sa detsamma.. 

Farfar kom hem & sa ungefär samma sak, och fick samma reaktion tillbaka, haha.

Jag tog med mig Josefin & min tjocka hem och började lyssna på musik, ganska högt, ovanligt? Nej.

Och jag har varit nere och ätit, och mer än så har jag liksom inte gjort, jo följt bandyn och gosat med min söta Albin!

Imorgon är jag ledig, så då ska jag bara slöa, tror jag haha.

Jag ska iallafall hjälpa pappa lite grann med att bära ved till källaren & så, sen ska jag väl ringa älskling när telefonen laddat tillräckligt! :)

Har även varit ute och åkt lite skoter & hjälpt pappa, och pratar med Persson.. :)

Nu ska jag umgås med bästa lillasyster! :D 

Har varit hemma ett tag nu, men har inte haft orken att blogga, tror jag har bloggtorkat rejält faktiskt.

I måndags åkte jag hem till min bästa & hade dom absolut bästa dagarna dessa sex dagar, och fredagen måste jag bara tacka alla inblandade för, speciellt tack till Emil, Bosse, Linda, Mattias & Daniel, hade för jävla skoj då kan jag säga er.. :)

Hoppas det blir fler gånger, vilket jag tror dock, hehe!

Jaja, idag var det precis lika jobbigt som sist att åka ifrån Emil, är så förbannat jobbigt så ni ska bara veta, men om jag börjar i skolan i Edsbyn så kommer jag väl vara i byn destomer antar jag.

Jag har ju sökt till barn&fritid där, och det är det andra valet jag gjort, har bara gjort två ja.

Så nu är det bara att plugga på dom sista månaderna och sen får jag se vart jag hamnar, hehe!

Imorgon bär det av till elgiganten för jag ska äntligen köpa ny telefon, letar efter lite sällskap bara men det verkar ju som att ingen vill följa med mig, tråkiga jävlar.

Sen om jag drar vidare mot pappa imorgon eller om jag åker hem på tisdag, det vet jag inte riktigt än.

Och vet ni en till helt underbar sak?

På fredag kommer min bästa till Bollnäs & vi ska iväg och titta på ringar, hihi så lycklig jag är!

Men nu ska jag försöka sova lite tror jag, ska ju faktiskt till skolan imorgon, efter tre veckor hemma..

Emil, vad vore jag utan dig?

Jag är så himla glad att jag har dig vid min sida, du får mig tusen gånger starkare, du får mig att vilja stå upp på benen för att jag vet att jag har din hjälp.

Du får mig att le när stunderna är svåra, jag ska försöka att sluta blicka tillbaka & blicka framåt, för nu har jag ju dig..

Jag älskar dig min finaste! <3

Ni får säga vad ni vill, men för mig finns det bara en kille i hela världen!

Det finns bara en kille, som får mig att le & skratta på det sättet jag gör när jag är med honom.

Och det är bara han som får mig att känna mig trygg, lycklig, älskad & värdefull, och det är endast i hans varma och trygga famn som det händer.

Jag har haft mycket knas med liv & kärlek, men han får mig att glömma alla bekymmer & all skit som varit, allt gammalt har jag lämnat bakom mig, för nu har jag någonting nytt att bygga på.

Han får mig att se en anledning till att leva, en anledning till att kämpa & en anledning till att le.

Det var kärlek vid första ögonkastet, jag minns allting så väl, speciellt första gången jag träffade honom.

Allting var så speciellt, som i sagorna, han var ju min drömprins!

Kärlek är någonting underbart någonting fint, och det bästa i världen, om man delar den tillsammans med rätt person, det vill säga!

Emil är det absolut bästa som har hänt mig, han har fått mig att se helt annorlunda på otroligt mycket saker, på sådan otrolig kort tid.

Jag är så otroligt glad att jag har Emil, och jag har haft en otrolig tur att han vill stå vid min sida & kämpa genom dag & natt tillsammans med mig, han & jag mot verkligheten!

Det går inte en dag utan att jag tänker på min bästa, han är i mina tankar så gott som hela tiden, och jag är överlycklig att jag har fått världens bästa kille vid min sida.

Emil är skälet till att jag orkar kämpa, för att jag vet att jag har honom vid min sida dag som natt.

Och han vet att jag står vid hans sida dag som natt, vad det än gäller så står jag alltid där, så fort han behöver mig, och annars också!

Jag älskar min vackra ängel, och det kommer jag att göra för alltid, vad folk än säger!

Du och jag mot allt Emil, jag älskar dig!

Idag gjorde jag nationella på kortare tid än beräknat, och vad min magkänsla säger så tror jag att det gick ganska bra iallafall, sen vad reslutatet säger är ju en annan sak!

Jag åkte hem till världens bästa efter några timmar, var även hem en sväng emellan, sen åkte jag direkt till Edsbyn & ni kan inte gissa hur jävla nervös jag har varit!

Jag mellanlandade hos Mattias & Linda också, hade velat stannat längre men ville ju fram till Emil så fort som möjligt, men så tunga mina steg kändes när jag gick, så trodde jag att jag aldrig skulle komma fram.

Jag hade gått en bra bit, när jag ser min fina & magvärken blir ännu värre, och jag visste inte vad som skulle hända, ingenting kunde väl bli så mycket värre?

Mina steg var tunga, min andetag var tunga, jag gick i slowmotion, allt blev i en helt annat värld så som det kändes iallafall, allt blev mycket segare.

Och tillslut var jag framme vid honom, och fick världens största och varmaste kram någonsin, och jag kunde inte låta bli att le, och fick självklart en puss & ett glatt hej.

Det värmde ända från topp till tå, vad var jag så nervös för egentligen? 

Nervositeten höll på att ta dö på mig ett tag där, men det gick ju bra allting ändå...

Jag sitter fortfarande hos Emil, och just nu, sitter jag i hans soffa, tittar på scrubs och bloggar då.

Jag ler & jag är glad, & jag är lycklig igen och allt är tack vare min fina!

Just nu är han på jobbet & jag ska alldeles strax gå upp och lägga mig, och ser verkligen framemot morgondagen när jag vaknar upp bredvid världens bästa, mmmmm mys! :D

Jag älskar dig min fina, mest av allt! <3

Eftersom allihopa på facebook vet, så kan jag ju lika gärna blogga om allt också..

Och ja det är ju såhär, att jag & Emil har det lite knas just nu, men dock tyckte jag inte att han behövde ändra relationsstatus, men gjort är gjort, och jag tänker inte ändra tillbaka förrän vårat förhållande är riktigt fixat igen!

Och jag har sett att folk som ändrat till komplicerade förhållande, blir singel inom en kort framtid, och händer det mig så vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till!

Vi har det lite fram & tillbaka, jag mår verkligen inte bra, jag har ångest som står mig i halsen fan, och magen som är ett stort jävla bekymmer.

Vilket gör mig sur, grinig, och lätt irriterad, inte alla gånger, men händer väldigt ofta, tyvärr.

Och jag gör ALLT för att det inte ska gå ut över Emil, exempelvis strunta i att ringa, och då hade jag inte tid för honom?

Mitt liv, det ligger verkligen på minus just nu & jag vet heller inte vad jag ska göra!

Allt blir bara negativt, och jag har gråtit konstant sen igår, hållit uppe den timmen jag var i skolan & sen började det rinna på kinderna igen, så fort jag kommit utanför skolans dörrar.

Men det är ju såhär också, att ni måste hjälpa mig.

Någonting fel gör jag ju, det vet jag redan, men om ni inte berättar för mig vad jag gör för fel, så har jag inte en endaste chans att bättra på mina misstag!

Just nu sitter jag bara å är allmänt less på allt, pga jag mår åt helvete så börjar jag lätt tjafsa med alla, vilket jag har fixat fram bevis på nu, idag.

Jag är kär i världens bästa kille, men han är värd någon så tusen gånger mycket bättre tjej än mig, jag borde inte få ha honom vid min sida när det finns så otroligt många bättre & underbarare tjejer där ute.

Emil gör mig glad, han får mig att le, han får mitt hjärta att slå, han är min ängel & han är min drömprins, men just nu känns allt som en stor jävla mardröm, som att drömmarna håller på att krossas.

Emil är min framtid, han är mitt liv & allt därtill, han är ljuset i mitt liv & han gör att jag andas.

Han får mig att vilja leva, vilja kämpa & det är för han jag tar mina andetag varenda dag.

Och mister jag honom så vet jag inte vad jag gör, jag vet inte vart jag tar vägen.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska orka längre, jag kämpar & försöker för allt i världen och helst av allt så skulle jag vilja vara med Emil NU, men hur ska det gå till då?

Jag har inga pengar så jag tar mig inte till honom, för busskortet slutade att fungera för en minut sen.

Han svarar inte på sms, eller på facebook & ringar vågar jag faktiskt inte.

Jag vill inte bryta ihop i telefon, ska jag gråta, så ska han kunna trösta mig också, och det kan han inte genom telefonen.

Ända sättet han kan trösta mig just nu, är att jag får känna mig älskad i hans varma och trygga famn..

Men men det kan väl jag bara total skita i..

Önskar bara att jag kunde åka långt bort nu, och vara borta länge, och se hur många som skulle märka att jag varit borta, förutom familjen dock...

Och ibland önskar jag även att jag kunde somna på kvällen, och inte behöva vakna något mer.

Du valde kärringfan framför mig, du gjorde ditt val & än idag så har du inte ångrat dig?

Om man ser det såhär, du förlorade allt när du valde henne, du tappade allt.

Du förlorade den familj du en gång haft, och du förlorade hoppet att må bra, varför?

Det är ju såhär, du utsatte dig ju bara för skit egentligen, men det värsta var nog att du lämnade mig.

Du var min morfar i 11 år av mitt liv, och sen helt plötsligt så lämnar du mig för den subban, jag förstår inte.

Jag känner mig skit egoistisk med denna text, men vafan.. Jag har ju en anledning.

Sveket jag har inom mig växer mer och mer för varje dag, hatet blir bara större, smärtan växer, rädslan växer, sorgen blir värre, ångesten blir större, men samtidigt så finns ju min starka kärlek där till dig åxå.

Du är ju ändå min morfar, ju mer jag vill hata dig, ju mer älskar jag dig.

Och idag fyller du år, men jag vågar inte ringa!

Jag vågar helt enkelt inte, jag är rädd för din reaktion, och jag är rädd att jag bryter ihop.

Modet sjunker bara längre och längre ner, och snart är det ända ner i botten, fast jag så gärna vill ringa och höra din röst, och få höra om du verkligen mår bra!

Vilket du inte skulle säga så mycket till mig om, du skulle kunna må hemskt men säga ändå att det är bra, jag är rädd om dig & jag bryr mig så otroligt mycket om dig, men ändå så finns du inte vid min sida längre.

Du bor åtta jävla kilometer ifrån mig, du jobbar på samma jobb som pappas sambo, men ÄNDÅ kan du inte prata med mig, vafan är felet?!

Jag gjorde allt för att hålla våran kontakt uppe, men jag lyckades inte helt enkelt.

Men jag skickade sms, jag ringde dig, jag åkte till dig på jobbet, annars hem till dig, du svarade inte på sms, eller när jag ringde, du sa inte ett ord till mig på jobbet & du öppnade inte ens dörrjäveln när jag åkte hem till dig å knackade på!

Och det var då jag bestämde mig, ville Tord ha kontakt med sitt "barnbarn" så får fan han höra av sig, för det hjälpte ju ingenting, vad jag än gjorde?

Vad gjorde jag för fel, varför lämnade han mig, varför vill han inte prata med mig, varför, varför, varför?!

Jag har så mycket frågor utan svar, och jag skulle vilja ha svar på varenda jävel..

Och om jag ringer, så är jag rädd att bryta ihop, rädd att jag ber dig dra åt helvete, rädd att du inte svarar, rädd att du säger att du inte kan prata när du hör att det är jag, jag är jävligt rädd att bli deprimerad igen.
Men att inte ha dig vid min sida gör att jag får värre ångest än förr, och det värsta är nog att du inte bryr dig om mig längre.

Jag älskar dig, och jag kommer alltid att göra det Morfar..